Jag har alltid gillat att jobba med händerna. Redan som liten var jag den som hellre skruvade isär saker än lekte med dem. Men det var först när jag började arbeta med bygg på riktigt som jag förstod: det här handlar inte bara om virke, verktyg och ritningar.
Det handlar om något mycket djupare – om att lära sig tålamod, att våga lita på processen, och att inte ge upp när något går snett. I dag vill jag prata lite om den sidan av byggandet. Den som inte alltid syns i färdiga projekt, men som finns i varje sågspån och varje skråma på händerna.
Det börjar långsamt
När man bygger något från grunden – ett golv, ett skjul, en bänk – så går det aldrig så fort som man först tror. I början trodde jag att jag kunde “köra på” och vara klar på en helg. Men byggande har sin egen takt. Du kan inte stressa fram ett stadigt fundament. Du måste vänta på torktider, rätt väder, rätt känsla.
Tålamod, helt enkelt.
Jag lärde mig att det inte handlar om att göra klart snabbt – utan om att göra rätt från början. Och att det ibland är bättre att riva upp och göra om, än att leva med ett fuskjobb som skaver varje gång du går förbi det.
Misstag är inte misslyckanden
Det finns ett uttryck jag gillar: “En bra snickare vet hur man döljer sina misstag.” Och ja, ibland gäller det. Men det viktiga är att inte se misstagen som ett tecken på att man är dålig – utan som en del av lärandet.
Jag har gjort fel så många gånger. Sågat fel längd, borrat på fel plats, använt fel skruv. Men varje gång har jag också lärt mig något. Om materialet. Om verktyget. Om mig själv.
Byggandet har lärt mig att misslyckas utan att ge upp.
Att bygga med andra
Något jag inte visste när jag började: hur mycket man måste kunna samarbeta. Att bygga med någon annan kräver kommunikation, tillit och ett gemensamt fokus. Det räcker inte att vara duktig med verktyg – du måste också kunna lyssna, förklara och ibland kompromissa.
Jag minns särskilt ett projekt där jag och en god vän skulle bygga ett utekök. Vi hade olika idéer, olika sätt att jobba. Det var frustrerande. Men i slutändan blev det ett av våra bästa projekt – just för att vi lyssnade på varandra. Och nu, varje gång vi står där och grillar, känner vi båda: vi byggde det här tillsammans.
Det lilla i det stora
I byggande finns det något meditativt. Att stå och slipa, såga, skruva – det kräver fokus. Det kräver närvaro. Jag har haft dagar där jag varit stressad, trött eller låg – men så fort jag börjar arbeta med händerna, händer något i kroppen. Det landar.
Det är kanske det största byggandet lärt mig: att vara här och nu. Att inte rusa. Att se det lilla i det stora.
Och till dig som är ny…
Om du är ny i byggandet – vet att du kommer göra fel. Du kommer svära. Du kommer stå med en krokig bräda och undra vad du håller på med. Men om du fortsätter, lär dig, justerar och provar igen – då kommer du en dag att stå framför något du skapat själv.
Och det, det är en känsla som inte går att köpa.
Slutord
Byggandet har gjort mig mer tålmodig, mer ödmjuk, och mer noggrann. Det har lärt mig att ibland är det inte färdigt – men det är på väg. Och det räcker. För precis som i livet bygger vi inte allt på en gång. Vi bygger det bit för bit. Planka för planka.